En grundläggande princip för fiskeripartnerskapsavtalen är att de europeiska båtarna bara skall fiska det så kallade överskottet. Det vill säga mellanskillnaden mellan vad som är vetenskapligt hållbart och det som värdlandets egen fiskeflotta fångar. På grund av bristande data och information om fiskebeståndens tillstånd har det visat sig att båtarna som fiskar inom ramen för EU-avtalen ofta bidrar till överfisket. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft år 2009 har Europaparlamentet ansvaret att granska handelsavtal av det här slaget och ge sitt medgivande till dem. Det är väldigt viktigt eftersom det betyder att avtalen är under demokratisk kontroll. För två år sedan lyckades vi fälla avtalet med Guinea Conakry. Detta gjorde parlamentet efter att regimen i landet utfört en massaker och massvåldtäkt som riktade sig mot kvinnor och barn. EU skall inte finansiera regimer av det här slaget.

Under den gångna veckan röstade parlamentet ner fiskeripartnerskapsavtalet med Marocko på mitt förslag. Jag föreslog att avtalet skulle förkastas på grund av att det var ekologiskt och ekonomiskt ohållbart. Fiskbestånden vi fiskar är överfiskade och de europeiska skattebetalarna får lite valuta för sina skattepengar i förhållande till andra motsvarande avtal. För en stor del av kollegerna vållade avtalet dessutom politiska bekymmer på grund av den omtvistade Västsaharafrågan. Området är ockuperat av Marocko sedan medlet av 70-talet och frågan är olöst på FN-nivå sedan dess.  Det faktum att parlamentet satte tummen ner för avtalet är betydande. Vi godkände också en resolution där vi klargör randvillkoren för ett eventuellt nytt avtal där vi klargör att framtida avtal skall vara hållbara. Parlamentets beslut är mycket välkommet - jag är övertygad om att det här utgör vändpunkten som för EU:s fiskeripolitik vid den afrikanska kusten i en hållbar riktning. EU fiskepolitik måste bli mera etisk.

Carl Haglund

Artikeln publicerades i fyra finlandssvenska dagstidningar 16.12.2011.