Förra veckan kulminerade än en gång i ett EU-toppmöte med målet att stävja krisen i Europa. Idag då börserna öppnar får vi se vad marknadens dom är. Det som står klart redan nu är att besluten från fredagens möte knappast räcker för att vända trenden. Därmed får vi också räkna med att diskussionen om den finska marken fortsätter här hemma. I våras gick riksdagsvalet i EU-politikens tecken. Sannfinländarna satte agendan och flera andra dansade efter Soinis pipa. Debatten inför det stundande presidentvalet ser ut att bli en upprepning av vårens valdebatt.
Svåra ekonomiska tider har alltid utgjort en god grogrund för populismen och det är uppenbart att flera politiska krafter just nu försöker sko sig på krisen i Europa. Ett led i det här är lättvindiga förslag om att säga tack och hej till eurosamarbetet. I sig är det intellektuellt intressant att fundera på vad som skulle ske om euron kollapsade och dessutom är ju en B-plan alltid bra att ha. För visst är vi alla intresserade av vad som skulle hända och hur det skulle påverka oss om vi åter hade mark och penni i plånboken.
Faktum är att ingen vet vad som skulle hända om euron gick i kras. Ingen vet heller säkert vilka konsekvenserna skulle vara om exempelvis Finland skulle dra sig ur valutasamarbetet till förmån för marken. Det finns dock många analyser och undersökningar i ämnet som ger en riktgivande bild. Alla dessa har ett gemensamt budskap: det skulle bli dyrt - mycket dyrt. Kostnaderna utgörs av allt från minskad handel till konkreta kostnader som följer av att omvalda tillgångar, skulder, kontrakt med mera till en ny nationell valuta. En analys som gjorts för Tyskland visar att det skulle bli åtta gånger dyrare för tyskarna att lämna euron jämfört med vad det skulle kosta om eurokamraterna skulle betala bort hälften av Greklands, Portugals och Irlands skuldberg. Undersökningar tyder också på att just exportdrivna ekonomier som Finland skulle lida mest av en eurosortie. Totalkostnaden på ett antal års sikt kunde i värsta fall stiga till hundra procent av bruttonationalprodukten. Den här siffran, som för Finlands del skulle vara drygt 180 miljarder euro, är hårresande. Siffran ska kanske tas med en nypa salt men också om den halveras så får den kostnaderna av räddningsoperationerna till de nödställda eurokamraterna att blekna.
En diskussion om valutasamarbetets framtid är på sin plats. Däremot är jag inte övertygad om att det är ansvarsfullt av politiker på ledande poster att spela med folkets känslor och tala om den gamla goda markens comeback utan att i samma andetag berätta vilka konsekvenserna kunde tänkas vara. Det kallas nämligen populism.
Carl Haglund
Koulmnen publicerades i Hbl 12.12.2011.
